Konst och form: Dansaren Hope Boykin utforskar friheten med AirPods

Hope Boykin kallar sig kreatör. Hon är lärare, inspiratör och en drivande kraft. Och så är hon teknikfantast. 

Hon berättar glatt att hon alltid vill ha de senaste prylarna och säger att hennes ansträngningar att få tag i den senaste iPhone-modellen ibland kan vara extrema, och hur hon 2016 gav sina kollegor i uppgift att köpa AirPods åt henne när hon själv var på resa. 

”Jag förstod att de skulle göra enorm skillnad”, säger Hope Boykin.

På repetitionerna ville kollegorna veta om Hope trodde att de skulle gilla dem. De betraktade henne som sin personliga prylrecensent. Hope Boykin låter sina AirPods stänga ute världen även då hon är på sjukgymnastik. Hon befinner sig helt i sin egen bubbla såväl på sjukgymnastens bänk som på tunnelbanan på väg hem. AirPods är idag världens mest populära trådlösa hörlurar. ”När jag sitter på tunnelbanan och tittar på folk längs med raderna så har alla AirPods i öronen”, säger hon.

Hope Boykin har uppträtt med Alvin Ailey American Dance Theater (AAADT) i 19 år. Hon började med dans redan som treåring och har dansat professionellt i 26 år.

”Koreografi har jag sysslat med sen jag var kanske fyra”, berättar Hope Boykin. ”När jag gick i fjärde klass blev jag erbjuden att skapa koreografi till ’Kalle och chokladfabriken’.”

Nästa månad återvänder Hope Boykin till AAADT efter vristskadan hon ådrog sig i december förra året. Under sin frånvaro har hon haft ett flertal koreografiuppdrag inom olika konstformer. Hon har bland annat stått för koreografin till en ny musikal på Public Studio i New York. Hon hjälper en dansstudent på The Ailey School med hennes soloframträdande till en kommande välgörenhetsgala. Hennes senaste projekt är koreografin till soulsångerskan Andra Days innerliga låt ”Rise Up”, som hon framförde på invigningsceremonin för Hudson Yards-området på Manhattan den 15 mars 2019. ”Varje gång jag skadar mig är det som att jag hittar nya sätt att uttrycka mig”, säger hon. ”Jag blir bara påmind om att jag inte har några begränsningar.”

När Hope Boykin fick uppdraget att koreografera Hudson Yards-framträdandet gick hon helt in i Andra Days musik och gick med AirPods-snäckorna i öronen överallt, hela tiden. ”Jag lyssnade så mycket på hennes musik att det blev jobbigt”, berättar hon. ”På tunnelbanan, när jag gick hemifrån, när jag kom hem. I och med att jag vet precis när hon [andas in] och [andas ut] kan jag spegla det i mina rörelser. Jag omsluter mig helt i musiken.”

På The Ailey School njuter Hope Boykin av friheten att dansa loss. Hon svävar fram genom studion, omedveten om världen runt omkring henne. ”Jag kan känna mig som något som designats åt mig själv”, säger hon. ”Jag kan hoppa och vända och vrida mig utan att de trillar ur öronen. Man är så obunden och samtidigt helt fri.”

Hope Boykin minns tiden med Philandanco på 90-talet, när man lärde sig nummer genom att titta på inspelade framträdanden på vhs-video. ”Man tittade och spolade tillbaka, sen spolade man tillbaka så mycket att bandet gick sönder så att man fick tejpa ihop det igen.”

Sedan dess har Hope Boykin förtjust tagit till sig all möjlig ny teknik. Hennes brinnande intresse för att dokumentera har följt henne från en tidig videokamera till AirPods och iPhone-samlingen som hon riggar upp i studion bredvid en DJI Osmo-kamera för att kunna fånga sina repetitioner ur alla vinklar. Hon har gett ut en egen bok, ”Moments”, innehållande egna texter, reflektioner och bilder av sig själv. Hon har en serie videor (som hon själv har tagit och redigerat i Final Cut Pro) som hon använder till att uttrycka sig när hon är ”ledig”. Hennes senaste medium är eleverna.

”Jag har mina AirPods i så att jag säkert vet att det jag skapar låter som det ska”, säger hon. ”Men jag låter dem inte alltid höra vad vi jobbar med. Det gör att dansarna kan få känna en ’rå’ känsla. De försöker inte adoptera en textrad, ett ackord eller en ton. Jag kan ge dem anteckningar där det står hur de ska känna sig innan de hör musiken.”

”Det hjälper oss att hitta fokus och att vara som en målarduk för henne”, säger Martina Viadana, den elev på The Ailey School som Hope Boykin kallar ”min kropp” medan hon skapar koreografi, så länge hon inte själv kan dansa som vanligt. ”På så vis är hon precis som en målare.”

Snarare än att uppfattas som ett främmande element i dansen har tekniken tillfört en helt ny dimension i och med att den gett eleverna frihet att röra sig och lära sig på sitt egna sätt och i sin egen takt. Den har gett Hope Boykin frihet att skapa, även när hennes rörlighet har varit begränsad.

”Frihet kan vara många olika saker”, säger hon. ”Som artist kan jag låtsas. Jag kan le och samtidigt fälla en tår, eller uppträda när min pappa just gått bort, eller känna mig ovärdig och ändå kunna bjuda på mig själv. Ibland är det skönt att släppa loss totalt.”

”När jag kan befinna mig i ett rum med flera andra personer, med min iPhone i väskan och AirPods i öronen”, säger hon, ”då kan jag försjunka i mig själv, jag är inte bunden av några trådar, inte bunden till någons åsikt, det är bara jag, och då är jag så fri som jag någonsin kan vara.”